Varför måste kärlek vara så komplicerat?
Varför känns det som att alla har någon utom jag?
Varför kan inte den man gillar gilla en?
Varför är man så dum så att man bara inte säger rakt ut vad man känner?
Varför tar killen aldrig första steget?
Varför bryr alla sig om vad andra tycker?

Jag blir så trött på detta, ett sms från den man gillar kan göra ens dag. Kan du inte bara skicka ett jävla sms, ska det vara så svårt? Ahh, det är ganska jobbigt nu. Det har varit ganska jobbigt i några månader. Jag börjar faktiskt att tappa intresset, det ska vara en dålig sak men det är mycket lättare, det är inte så jobbigt. Jag pratar med alla och bryr mig inte så mycket om vad andra tycker om mig, men i din närhet blir allt annorlunda.
Jag blir förändrad, jag är inte riktigt mig själv. Jag tror att du kan ha gillat mig (när jag bara gjorde saker utan att tänka efter), eller du kanske till och med gillar mig nu - vem vet. Men det är så synd att jag inte bara kan prata öppet i din närhet och göra precis vad som helst som jag kan göra vid andra tillfällen. Saken är den, sedan jag började gilla dig så agerar jag nog inte på samma sätt som jag gjorde förut.
Nu så längtar jag till skolan, för att jag kanske kommer att möta dig där, nu så går jag omvägar för att kanske stöta på dig och byta några censurerade ord med dig.
Jag "är" bara inte. Det är jätte jobbigt. Så nu så längtar jag till att gymnasiet börjar. Om det blir något mellan oss över sommaren, (som jag hoppas på en aning), så behöver vi inte bry oss om vad andra tycker om det, för vi behöver inte träffa dem varje dag. Och om det inte blir något mellan oss så kan jag gå vidare, med nya människor på gymnasiet och förhoppningsvis träffa någon där.
Han skulle bara veta vad han går miste om ;).

LovePeaceandUnderstanding - var finns det?